När många rader blir sanningen.
Livet kommer att ge dig precis så mycket som du ger det , så ge alltid hela ditt hjärta i allt som du gör. För man kan inte fuska med livet, och man kan heller inte rå för vad det är som händer inuti hjärtat. Att förklara för någon varför man älskar just den personen är som att förklara hur vatten smakar. Man vet, men det är helt omöjligt.
Jag kommer, oavsett vad, alltid föredra dina brister framför någon annan kille för jag har aldrig varit med om att någon rubbar hela min existens på det sättet som du gör. När jag försöker förklara för någon hur ont det gör att vi inte är vi och att den värsta dagen inte var när du gick. Utan den värsta dagen efter att du gick är dem dagarna då jag tänkte på hur ont det faktiskt gjorde den dagen som du sa att du inte kände lika mycket för mig som jag för dig. Dem är fortfarande lika outhärdliga.
Det spelar ingen roll hur många cigaretter jag rökte eller fortfarande röker när det känns som värst. För beslutet om hur vi skulle gå vidare var aldrig upp till mig. Du hade redan bestämt.
DEN EVIGA SMÄRTAN
Du hör av dig. Vill ses. Allt som om det skulle vara kul, som ett skämt. För mig har ingenting med dig varit på låtsas, för mig har ingenting med dig varit på skoj. För mig har allt varit på riktigt och med riktiga känslor inblandade. Du vill ses och säga hej, men jag orkar inte gå sönder igen, så förlåt, men den smärtan besparar jag mig själv på.
Det gör ont i hjärtat.
Det enda jag drömmer om på nätterna är dig och det enda jag vill, det är att vara med dig, hos dig och få vara din. Det jobbiga med det här är att jag vet att det nog förmodligen aldrig kommer att hända.
Vet du vad det värsta jag varit med om är nu? Att vara så djupt kär i någon som inte är kär i mig. För helvete vad inte det gör. Varje dag, hela dagen gör det ont. Som ett litet svidande sår som sitter fast i hjärtat och bara blir djupare och djupare.
Jag drömmer på nätter hur vi sitter tillsammans och du reser dig upp och bara går ifrån mig. Vänder dig inte om, inte ens lite för att se om jag bryr mig. Men vet du? Jag bryr mig så ofantligt mycket. För det enda jag vill är att vara din.
Det värsta är, jag vet ju att det enda som du inte vill, är att vara min.
V.M
Jag borde egentligen inte skriva, fast jag gör det ändå. Jag kan inte sova på kvällarna för att jag ligger och tänker på dig. Och när jag gör det så gör det ont i mitt hjärta. Jag har aldrig känt såhär för någon förut, jag är inte sånhär. Men vet du hur ont det gör att vara kär i någon som inte är det tillbaka? Vet du hur liten och bortglömd man känner sig.
Det var någon annan här igår. Jag tänkte på dig. Varför var inte du här? Jag känner ingenting för han som jag känner för dig. Men han var här och det var mer än du var.
Jag borde verkligen inte skriva det här. Du är pusselbiten som fattas i mitt liv. Men nu gjorde jag det ändå.
Din dörr är nu stängd.
Du skrev att du saknade mig och frågade om vi kunde ta en fika någon dag. Då vill jag fråga dig. Vart var din lojalitet när dina brytna löften tog sönder mitt hjärta? Vart var dina tårar när mina ögon rann över? Vart var ditt hjärta när mitt hjärta gick isär? Kan du ta bort mörket som du målade över min själ? Kan du laga löftena som du bröt? Kan du gråta tårarna tillbaka till mitt leende? Kan du rengöra smärtan från mina ådror? Kan jag lita på att du kan dyka ner i ett djup som du redan stulit?
Om det är min förlåtelse du vill ha, så varsågod, den är din. Den är inte till dig, utan för mig själv. Ta den och gå din väg, men vänta inte på mig. Dörren du stängde är nu mera låst och nyckel har jag kastat bort till sjunde himlen.
FÅ DEM ATT FORTSÄTTA UNDRA VARFÖR DU FORTFARANDE LER.
Jag har gjort det så många gånger. Jag har sagt det så många gånger och det har hänt alldeles för många gånger. Stannat kvar. Du var aldrig nöjd, du hittade alltid brister och du visste precis vad du kunde kräva. Krävde, det gjorde du, satan vad du krävde. Jag tror inte att jag kan räkna på en hand hur många gånger jag någonsin fick någonting av dig tillbaka. Men kärlek gör en blind, och jag kunde inte för allt i världen vända mig om och gå.
En dag orkade jag inte längre, jag orkade inte sitta och vänta på dig. Jag orkade inte gå sönder en dag till. Jag orkade inte se en till bit av mitt hjärta slitas ut. Så jag ställde mig upp, kollade mig i spegeln och sa till mig själv att vänd dig inte om nu utan gå bara ut och försök hitta dig själv och någon som vill vara med dig.
Idag mår jag bra. Jag hittade någon, jag älskar honom kanske inte som jag älskade dig, men han är här och det är inte du. Du var aldrig här som han är. Jagg fortsätter fortfarande att titta mig i spegeln varje dag och jag har inte en enda dag vänt mig om.
Han. Hur gör man?
Man tror sig vara stark, man tror sig ha kommit över han som en gång var din. Han som en gång var den enda som cirkulerade runt i dina tankar. Man tror sig klara sig så bra, ensam är stark. Man har på något sätt under tiden när man övertygade alla i närheten att det är ingen fara, att man mår bra, lyckats övertyga sig själv.
Sen kommer den där dagen, som man aldrig tror ska komma. Det kommer någon gåendes på stan, på samma gata, i riktning mot dig. Blickarna möts, ingen säger hej, inte ens en liten nickning. Hjärtat dunkar så hårt att du tror att det ska flyga ut och du känner hur benen försöker vika sig samtidigt som det börjar rinna på ryggen. Men det är inte bara svetten som rinner, ögonen fylls och plötsligt ligger du där på golvet hemma i din trygghetszoon och krampaktigt försöker få luft i dina lungor.
Det var han. Han som jag för 1,5 år sen låg på golvet och skrek efter. Det var han som mitt hjärta krossades av. Han som var den personen jag föll så hårt för att det inte ens efter 1,5 år gör något mindre ont. Jag vet inte hur jag kan vända igen, jag vet inte hur jag gjorde första gången. Jag orkar inte börja bygga upp en starkare fasad. Jag har bara så jävla ont överallt och det blir allt mer svårare att andas.
ATT LÄRA SIG FLYGA.
Ni vet den där skräckinjagande men samtidigt helt fantastiska känslan man känner när man lägger sitt hjärta i hans händer. Det är någonting som aldrig kan eller går att förklaras.
Jag har under 2 års tid varit en vandrade kropp med miljontals känslor att försöka ta itu med. Jag trodde inte jag skulle kunna känna igen, jag har inte vetat om jag ens velat känna igen.
Sen kom han, varje kyss vi delade var som ihåliga löften som fyllde mig upp, i tron om att hans läppar var det enda som kunde rädda mig. Jag ville bara att han skulle en del av min vardag, att han bara skulle passa in.
Och precis när man väljer att ta klivet ut, ge sitt hjärta. Så frågar man sig själv, vågar man? Vågar man hoppa och testa sina vingar. Jag vågade, men han stod inte där nere med öppna armar och tog emot mig och jag hade tydligen inte lärt mig att flyga själv än.
Nu får man bara kliva upp, plåstra om sina sår, gå vidare och börja om. För jag klarade mig hit, då klarar jag mig förbi det här också.
ATT GÖRA SLUT MED EN VÄN.
Vi står och tittar på varandra. Vi brukade kramas, men det gör vi inte längre. Vi bara står där. Jag vet allt om honom, han som nu står mittemot mig. Jag vet hans rörelsemönster när han ska försöka tala om någonting han inte kan få fram ordet på, jag vet vilka godisar som ligger i hans godispåse. Jag vet vilka typer han faller för och jag kan hans planer för framtiden. Hur vi skulle försöka ta oss till en ny stad och börja om på nåt, han och jag. Han som var min bästavän.
Men någonstans på vägen så särades dom där drömmarna. Där imellan svek och stora missuppfattningar valde han att inte vilja längre då jag ville någonting mycket större än såhär. Jag reagerar ofta snabbt när någon vill ta över mina drömmar och inställningar till livet, men jag menade aldrig någonting illa. Men efter det visade han mer än bara tydligt att våran vänskap var över och det gör en aning ont i mig för jag älskade honom ju.
Jag kanske borde känna mig mer trasig och i obalans än vad jag gör, men jag är nog starkare i mig själv än jag någonsin varit. För det var i detta skede som jag insåg att jag faktiskt förtjänar bättre. Eftersom han värderade aldrig våran vänskap på den nivån som jag trodde och jag själv gjorde. Jag har lärt mig n att man kan faktiskt kan klara av hinder alldeles ensam också. Det räcker liksom ibland.
VI ALLA KLARAR DET.
Jag vet den fruktansvärda känslan när man sitter på golvet nedanför sängen och kipar efter luft, ber till han där uppe att det onda bara ska ta slut. Att alla tårar som man inte hade någon aning om att man besatt aldrig slutar att forsa nerför sina egna kinder. Det är på riktigt och det är nu det händer, man tror att man ska dö. För han tog inte bara sönder ditt hjärta, utan han rev sönder hela bröstkorgen påvägen. Lämnade allt och dig lika enkelt som man lämnar en färdig rökt cigarett, bortkastad och glömd.
Men vet ni vad, vi alla klarar det. I det skedet så fanns det absolut ingenting som jag inte hade gjort för att bli hans igen, men det hade inte spelat någon roll hur många cigaretter jag skulle rökt, det skulle aldrig hjälpt ett skit. För det var aldrig upp till mig. Vilket är det absolut bästa, för i just det skedet kunde jag vända. För förr eller senare så är det starkaste man kan göra är att våga vara svag. För då har man sett sitt värsta jag, och kan bara bli starkare.
CAUSE I STILL NEED LOVE.
Jag trodde att han var killen jag skulle flytta ihop med, skulle skaffa barn tillsams med och kanske en dag gifta mig med. Eller nej jag hade bestämt mig, att det skulle vara han. Men det blev inte så, och hur gör man när tårarna vägrar sluta forsa för att allt gick så jävla fel?
Jag stog ut med så mycket skit och la alltid allting på mina axlar och vinkade bort allas kommentarer om hur fel han var för mig. Tänk att nåt som känns så rätt kan vara så fruktansvärt fel. Det tog mig ett år att våga öppna ögonen för verkligheten och det var då jag fick mitt livs chock. Hur blind jag varit, hur folk måste ha kollat på mig och tyckt så synd om mig. Jag har aldrig känt mig så liten och så skamfylld i hela mitt liv som jag gjorde då. Jag antar att i det skedet som jag insåg att jag faktiskt kanske förtjänade bättre så förändrades allt.
Och ag har nu vridit och vänt på det så mycket att jag inte längre ser varför jag ska skämmas. För jag vet. Efter andra, tredje, kanske fjärde gången man stått där. På fyllan. Med en bekant som med en cigg i ena mungipan förvånat viskat: ”Du också?”
VARJE DAG.
Folk frågar mig jämt vilken dag som var värst efter uppbrottet mellan oss. Och jag tror att folk förväntar sig att jag ska svara, den dagen det tog slut såklart. Men det gör jag inte, för det är det inte. Jag vet inte hur jag ska formulera mig för att folk ska förstå. Men jag kan försöka, den värsta dagen efter vårt uppbrott var de dagar då jag tänkte på hur ont det faktiskt gjorde den dagen du sa att du inte kände någonting för mig längre.
WE COULD BE CLOSER
Vägen hem beståendes av tunnelbanor, bussar och massor av människor att stirra sig blind på kunde jag inte fokusera på nåt som fanns omkring mig. En timme, 60 min, 3600 sekunder och 720 andetag spenderade jag endast till att så innerligt hoppas på att du fortfarande skulle vara vaken.
Klockan är 03:00 hemma i Sverige och 21:00 här då jag äntligen når min dörr och jag springer in och sätter på min dator. Det ringer på skype, efter 3 filmer för att hålla dig vaken ringer du. Förlåt viskar jag, jag vet inte om jag säger det för att jag precis tänkt tanken att jag inte klarar det här eller att jag valde att åka. De sägs att en tid ifrån varandra kan stärka varandra mer än någosin. Det är vad jag vill tro på just nu.
Det här är svårt. Det tär på en. Det får mig att gå sönder samtidigt som jag är så jävla förbannat lycklig att jag har honom. Det får mig att känna mig rutten dem dagarna då saknaden äter upp mig inifrån.
Jag hatar min dator så mycket eftersom det är de enda som just nu får känna din existens. Det här är vidrigt, jag gråter hela nätter ibland. Klarar vi det här, då ska jag gifta mig med dig. För jag älskar dig, glöm inte det.
OM ATT VARA LYCKLIG?
Det är som vilket beroende som helst. Du kan inte vara utan det. Du vill inte vara utan det. Och det är så jävla orättvist att man ska behöva vara beroende av någonting som dödar en. Det kommer alltid att vara som tusen kvinar i hjärtat. Olidligt. Ibland oundvikligt.
Att vara lycklig är kanske inte det viktigaste. Folk skriver inte om hur kompitala det är eller noveller om deras delade livsmål eller deras stimulerande konversationer. Den bästa kärleken är den galna och det är skillnad på bra kärlek och äkta kärlek.
Vad han och jag har är äkta kärlek. Det är komplicerat, intensivt och uppslukande. Oavsett hur mycket vi bråkar kommer kärleken alltid finnas där. Jag menar hur viktigt är lite lycka jämfört med det?
För jag menar, om det inte krossar ditt hjärta är det väl inte kärlek?
BARA FÖR ATT NÅN KANSKE LÄSER DET
Jag vet nu att jag älskar dig, men jag trodde aldrig att jag skulle bli så kär. Jag vet inte varför jag älskar dig, inga teorier. Jag har bara saker som, tillsammans skulle kunna kallas bevis.
Jag bryr mig dubbelt så mycket om din åsikt än alla andras. Om jag bara får ett litet sms av dig så gör det hela min dag. Det finns gånger jag minns att jag bara varit så trött och ledsen och bara av att du hållt mig i en halv minut förändrades allt. Det är så det är.
Jag flörtar inte med folk eftersom jag hittar aldrig någon som faller mig i smaken längre. Det är inte så att du har satt ribban högt, det är mer som om att du skapat ett specifikt format hål i mitt hjärta och du är den enda personen som passar in i det hålet.
Det är inte så att jag ser dig som perfekt, jag ser alla dina brister. Det är bara det att jag hittar eller ser inte någon som skulle kunna betyda hälften så mycket som du betyder för mig.
Jag vet att vi sa att vi inte skulle säga nåt från början, bara vara vi två när vi ville. Som en liten lek. Men med alla våra upp och ner gångar, alla motgångar. Alla gånger vi bråkat och sen blivit sams igen så tror jag inte att det är vad vi har. Vi har nåt riktigt mer djupare.
Jag försöker intala mig själv att om jag faktiskt är kär i dig, då skulle jag vara avundsjuk på att du är med andra människor. Jag blir aldrig det. Vet du varför? För att bli avundsjuk så måste jag först övertyga mig själv att jag ens är värdig dig.
Jag undrar om jag ska berätta för dig. För att vara olyckligt kär i någon man har någon slags relation med suger. Men jag kommer inte säga det. För det känns som om att du vill ha det på det här sättet för att själv inte hamna i samma sits med mig, för mig. Att vara okontrollerat förälskad i dig är nu min vardag.
