.

Jag trodde att han var killen jag skulle flytta ihop med, skulle skaffa barn tillsams med och kanske en dag gifta mig med. Eller nej jag hade bestämt mig, att det skulle vara han. Men det blev inte så, och hur gör man när tårarna vägrar sluta forsa för att allt gick så jävla fel? 

 

Jag stog ut med så mycket skit och la alltid allting på mina axlar och vinkade bort allas kommentarer om hur fel han var för mig. Tänk att nåt som känns så rätt kan vara så fruktansvärt fel. Det tog mig ett år att våga öppna ögonen för verkligheten och det var då jag fick mitt livs chock. Hur blind jag varit, hur folk måste ha kollat på mig och tyckt så synd om mig. Jag har aldrig känt mig så liten och så skamfylld i hela mitt liv som jag gjorde då. Jag antar att i det skedet som jag insåg att jag faktiskt kanske förtjänade bättre så förändrades allt.