.

Anledningen till varför jag skriver detta borde inte existera. Vi vet var vi måste vara med varandra men vi vet också varför vi inte kan gå vidare.. och pga dessa skäl kommer vi aldrig kunna lämna platsen som vi befinner oss på nu. Jag älskar dig inte bara från en flickväns synpunkter och jag har inte ens kunnat älskat dig bara som en vän. Jag kan inte ens börja beskriva hur jag känner för dig. Och trots allt vi gått igenom står vi fortfarande tillsammans, hand i hand.

 

 

 

Du är någon man går igenom helvetet med, och när du ändå står kvar när det är över så är det då jag vet att jag älskar dig. Det finns inte en enda sak som du kan göra som skulle få mig att vända och gå bort från dig. Jag har varit stängd och helt ointresserad av andra för jag har hellre varit olycklig med dig i vissa stunder än försökt vara lycklig med någon annan som jag inte bryr mig om så mycket som jag bryr mig om dig.

 

 

Jag kommer alltid föredra dina brister framför någon annan kille. Jag kommer älska dig föralltid, för du gav tillbaka den del som en gång slets ur mig. 

Jag kan inte beskriva hur det känns att inte veta men att bara tro. Att överanalysera, att övertänka och att tro för mycket av vad som kanske är hela sanningen. Jag vet inte heller vad jag tycker är värst, att du ljuger om det och låtsas varje dag att ingenting har hänt eller att du gör det som om det vore okej.

 

 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vet inte om allt är fejk eller om de du säger faktiskt är sant. Jag vet inte varför jag kan orka ge dig så mycket av mitt liv och min tid. Jag vet inte hur mer jag själv orkar av det här. Jag vet bara att jag älskar dig och jag vet att utan dig komemer jag inte att fungera. 

Du ser hur han du älskar mer än dig själv, går iväg, släpper allt och slutar bry sig. Jag vet inte längre vad som händer, jag vet inte längre vad som kommer att hända men framför allt, jag vet inte längre vad jag vill ska hända. Allt känns så jävla hopplöst.