.

Man tror sig vara stark, man tror sig ha kommit över han som en gång var din. Han som en gång var den enda som cirkulerade runt i dina tankar. Man tror sig klara sig så bra, ensam är stark. Man har på något sätt under tiden när man övertygade alla i närheten att det är ingen fara, att man mår bra, lyckats övertyga sig själv. 

 

Sen kommer den där dagen, som man aldrig tror ska komma. Det kommer någon gåendes på stan, på samma gata, i riktning mot dig. Blickarna möts, ingen säger hej, inte ens en liten nickning. Hjärtat dunkar så hårt att du tror att det ska flyga ut och du känner hur benen försöker vika sig samtidigt som det börjar rinna på ryggen. Men det är inte bara svetten som rinner, ögonen fylls och plötsligt ligger du där på golvet hemma i din trygghetszoon och krampaktigt försöker få luft i dina lungor.

 

Det var han. Han som jag för 1,5 år sen låg på golvet och skrek efter. Det var han som mitt hjärta krossades av. Han som var den personen jag föll så hårt för att det inte ens efter 1,5 år gör något mindre ont. Jag vet inte hur jag kan vända igen, jag vet inte hur jag gjorde första gången. Jag orkar inte börja bygga upp en starkare fasad. Jag har bara så jävla ont överallt och det blir allt mer svårare att andas.