.

Vi står och tittar på varandra. Vi brukade kramas, men det gör vi inte längre. Vi bara står där. Jag vet allt om honom, han som nu står mittemot mig. Jag vet hans rörelsemönster när han ska försöka tala om någonting han inte kan få fram ordet på, jag vet vilka godisar som ligger i hans godispåse. Jag vet vilka typer han faller för och jag kan hans planer för framtiden. Hur vi skulle försöka ta oss till en ny stad och börja om på nåt, han och jag. Han som var min bästavän. 

 

Men någonstans på vägen så särades dom där drömmarna. Där imellan svek och stora missuppfattningar valde han att inte vilja längre då jag ville någonting mycket större än såhär. Jag reagerar ofta snabbt när någon vill ta över mina drömmar och inställningar till livet, men jag menade aldrig någonting illa. Men efter det visade han mer än bara tydligt att våran vänskap var över och det gör en aning ont i mig för jag älskade honom ju. 

 

Jag kanske borde känna mig mer trasig och i obalans än vad jag gör, men jag är nog starkare i mig själv än jag någonsin varit. För det var i detta skede som jag insåg att jag faktiskt förtjänar bättre. Eftersom han värderade aldrig våran vänskap på den nivån som jag trodde och jag själv gjorde. Jag har lärt mig n att man kan faktiskt kan klara av hinder alldeles ensam också. Det räcker liksom ibland.