.

Ni vet den där skräckinjagande men samtidigt helt fantastiska känslan man känner när man lägger sitt hjärta i hans händer. Det är någonting som aldrig kan eller går att förklaras. 

 

Jag har under 2 års tid varit en vandrade kropp med miljontals känslor att försöka ta itu med. Jag trodde inte jag skulle kunna känna igen, jag har inte vetat om jag ens velat känna igen. 

 

Sen kom han, varje kyss vi delade var som ihåliga löften som fyllde mig upp, i tron om att hans läppar var det enda som kunde rädda mig. Jag ville bara att han skulle en del av min vardag, att han bara skulle passa in.  

 

Och precis när man väljer att ta klivet ut, ge sitt hjärta. Så frågar man sig själv, vågar man? Vågar man hoppa och testa sina vingar. Jag vågade, men han stod inte där nere med öppna armar och tog emot mig och jag hade tydligen inte lärt mig att flyga själv än. 

 

Nu får man bara kliva upp, plåstra om sina sår, gå vidare och börja om. För jag klarade mig hit, då klarar jag mig förbi det här också.