.

Vägen hem beståendes av tunnelbanor, bussar och massor av människor att stirra sig blind på kunde jag inte fokusera på nåt som fanns omkring mig. En timme, 60 min, 3600 sekunder och 720 andetag spenderade jag endast till att så innerligt hoppas på att du fortfarande skulle vara vaken. 

 

Klockan är 03:00 hemma i Sverige och 21:00 här då jag äntligen når min dörr och jag springer in och sätter på min dator. Det ringer på skype, efter 3 filmer för att hålla dig vaken ringer du. Förlåt viskar jag, jag vet inte om jag säger det för att jag precis tänkt tanken att jag inte klarar det här eller att jag valde att åka. De sägs att en tid ifrån varandra kan stärka varandra mer än någosin. Det är vad jag vill tro på just nu. 

 

Det här är svårt. Det tär på en. Det får mig att gå sönder samtidigt som jag är så jävla förbannat lycklig att jag har honom. Det får mig att känna mig rutten dem dagarna då saknaden äter upp mig inifrån. 

 

Jag hatar min dator så mycket eftersom det är de enda som just nu får känna din existens. Det här är vidrigt, jag gråter hela nätter ibland. Klarar vi det här, då ska jag gifta mig med dig. För jag älskar dig, glöm inte det.