.

Jag vet nu att jag älskar dig, men jag trodde aldrig att jag skulle bli så kär. Jag vet inte varför jag älskar dig, inga teorier. Jag har bara saker som, tillsammans skulle kunna kallas bevis. 

Jag bryr mig dubbelt så mycket om din åsikt än alla andras. Om jag bara får ett litet sms av dig så gör det hela min dag. Det finns gånger jag minns att jag bara varit så trött och ledsen och bara av att du hållt mig i en halv minut förändrades allt. Det är så det är. 

 Jag flörtar inte med folk eftersom jag hittar aldrig någon som faller mig i smaken längre. Det är inte så att du har satt ribban högt, det är mer som om att du skapat ett specifikt format hål i mitt hjärta och du är den enda personen som passar in i det hålet. 

 Det är inte så att jag ser dig som perfekt, jag ser alla dina brister. Det är bara det att jag hittar eller ser inte någon som skulle kunna betyda hälften så mycket som du betyder för mig. 

 Jag vet att vi sa att vi inte skulle säga nåt från början, bara vara vi två när vi ville. Som en liten lek. Men med alla våra upp och ner gångar, alla motgångar. Alla gånger vi bråkat och sen blivit sams igen så tror jag inte att det är vad vi har. Vi har nåt riktigt mer djupare. 

 Jag försöker intala mig själv att om jag faktiskt är kär i dig, då skulle jag vara avundsjuk på att du är med andra människor. Jag blir aldrig det. Vet du varför? För att bli avundsjuk så måste jag först övertyga mig själv att jag ens är värdig dig. 

 Jag undrar om jag ska berätta för dig. För att vara olyckligt kär i någon man har någon slags relation med suger. Men jag kommer inte säga det. För det känns som om att du vill ha det på det här sättet för att själv inte hamna i samma sits med mig, för mig. Att vara okontrollerat förälskad i dig är nu min vardag.